Swen

Ska du komma hem till mig?
Vill du inte komma hem till mig?
Men du vill inte?
Men egentligen så vill du inte?
Var är du?
Varför är du i träningshallen?
Men kan du inte komma hem till mig?
Kan du inte vara med Stefan imorgon?
Det är lika bra jag slänger den när jag kommer hem.
Jag ska slänga bort den.
Så jag slipper se den.
Vad ska jag med en ordbok till? Jag är för dålig. Jag kommer aldrig lära mig engelska och jag kommer aldrig lära mig något. Jag ska hoppa av skolan.
Jag slänger bort den så jag slipper se den.
Du tycker väl det?
Men vi går hem till mig då.
Vi går hem till mig då.
Jag vill att vi går hem till mig.
Men jag vill att vi går hem till mig.
Vill du inte?
Jag vill att vi går hem till mig.
Jag är väl världens sämsta flickvän också.
Världens sämsta tjej.
Du tycker väl det?
Vill du att vi ska göra slut?
Vill du inte att vi ska vara?
Varför vet du inte?

Holy shit! Ibland kan man inte låta bli att höra de halva samtal som förs över telefon. Det blir som något poetiskt över dem. Det borde vara lag på att låta en höra den andra halvan också...

Jag har under mina resor sett ganska mycket, och därför är det med glädje som jag kan meddela att nu är äntligen det fruktade 90-talet över. Det har dröjt sig kvar under många år i avlägsna delar av världen, så som exempelvis Bromölla, där det har orsakat mycket sorg och förtidig död. Det var bland annat en gammal flintskallig nazist som klev på bussen en dag och krävde att få åka till Lund, där han skulle köpa gurka. Busschauffören blev så nervös att ofantliga mängder av hans svett rann ner rakt i bussens motor, där det orsakade kortslutning och hela ekipaget gick i bitar. Nazisten kokade av ilska och det skvätte på nästan alla som fortfarande satt kvar, och dessa dog förstås av brännskador.

Men nu är det alltså slut. Detta vidriga årtionde som förde med sig så mycket obehag och slem. Så som det välkända musikbandet Nirvana, som har förstört rockindustrin för många år framöver genom att bana väg för emorock och dödspop. För de som inte vet, så är "emorock" sån där utländsk musik ni säkert hört på radio, och "dödspop" är en speciell sorts musik där de som sjunger låter som det välkända och blå Kakmonstret från barnprogrammet Sesam. Förhoppningsvis kan vi nu lämna denna mörka gränd i mänsklighetens musikaliska historia och fortsätta framåt mot nya fantastiska horisonter.

Vad kan vi då förvänta oss av framtiden? Personligen tror jag att vi snart kommer att befinna oss i något som kommer att kallas "10-talet", som kommer att karaktäriseras av ett ökat inflytande av internationella makter, exempelvis USA. Man kan tänka sig att människor självmant väljer att ta på sig kläder med text på. Texten kan säga saker som "USC" och "I <3 NY", för att visa att den som bär dessa kläder minsann kan förstå utländska. Efter detta kommer möjligtvis att det så kallade "30-talet" att infinna sig. Detta kommer bli känt som "mellankrigstiden", och allt kommer vara ganska svartvitt med starka kontraster och skuggor. Det mesta kommer att utspelas i Chicago, där gangstrarna bor. Jag har tagit ett fotografi över hur jag tror att det kan komma att se ut:

För länge, länge sen skrev människor något som kallades dagböcker. Dessa var personliga och hemskt hemliga. Jag har förstås kommit över ett par stycken av dessa, och i dem kunde man läsa saker som:

Idag träffade jag [insert name] igen. Det är fruktansvärt att jag inte kan berätta för henne hur underbar hon är, men hon är ju fortfarande med honom så det går inte. De kommer nog alltid vara ett par. Tänk om man kunde få träffa någon sån. Någon som man kan vara med i en hel massa år utan att tröttna, och utan att personen i fråga tröttnar på en. Hon skulle nog kunna vara en person som man aldrig tröttnar på. Fast hon skulle nog tröttna på mig, tror jag. Å andra sidan vet man ju inte, hon kan ju vara alldeles dötrist och långtråkig, och och dötrist och... Eller inte. Suck.

Sådant skrev folk i sina dagböcker. Idag skriver istället folk sådana här saker i så kallade bloggar, och det är öppet för vem som helst att komma in och läsa. Tänk, exempelvis, om personen som den som skrivit ovanstående citat skriver om, skulle komma och läsa vad den här personen tycker om den andra personen. Det skulle i så fall bli obehagligt nästa gång de möts. De kommer stå där och vrida på fötterna och säga "Jorå, såatteh..." Den första personen skulle kanske i hemlighet hoppas att den andra personen skulle läsa det hela, så att någonting skulle hända mellan dem, men ärligt talat, hur ofta händer det? Antalet gånger som något sådant hänt, i hela världshistorien, borde kunna räknas på fingrarna. I alla fall på några fingrar. Det har nog hänt färre än hundra gånger i alla fall. Så det så.

Men så ligger det alltså till. Verkar som att folk till och med aktivt uppmuntrar andra till att beskåda deras innersta hemligheter. Jag har fått åtskilliga reklamutskick där jag uppmanas läsa både det ena och det andra. Konstigt.

Dagens ros går i alla fall till Benga Blåberg. Världens bästa DJ.