Classic blog: Nattens gryning
Original från sep, 2007: "Nattens gryning"
Eller Dawn of the Night som man kan säga om man är emo. Det är inte jag men jag säger det ändå. Dawn of the Night. Det låter bra, har en mystisk tvetydighet. Lite som morotskompott, snowboard och double penetration.
Idag fick jag besök av tre märkliga människor. De hette Mr. Ister och Sister Wright, och hade även ett barn med sig som de kallade för Jam Kuehnemund. När jag frågade vad de ville mig fick jag veta att de hade kommit långväga ifrån för att sticka dolken i mitt blottade bröst. De hade konspirerat sig mot mig ända sen i mars nämligen, och planerat det hela mycket noga och hårt. Jag fick beskåda deras dolkar innan de skulle skrida till verket, och det var förvisso kniviga mästerverk. De var alla identiska, med silverglänsande blad i nysmidet 18-8-stål och grönaktiga handtag i jade och onyx. En safir satt i slutet av handtaget. Jag påpekade att det var allt som att klippa grisen, att köpa så dyra dolkar och komma så långväga ifrån för att döda ihjäl mig; mycket väsen för lite ull.
Chopin satte återigen igång med sitt eviga spelande på mitt piano; den här gången var det visst någon slags bolero. Caspar David Friedrich målade om väggen, det skulle visst bli någon slags romantisk fresk eller nåt, jag lyssnade inte så noga. Den där Friedrich blev inte riktigt som han skulle, men han är som han är. Han gillar att måla fullmånar och människor som begrundar naturens landskap. En gång målade han en bild där någon begrundande hans egna naturligheter. Det var en märklig blandning av självporträtt, fan-fiction och ångest. Och porr, definitivt pornografi.
Mr. Ister berättade för mig, med Chopin frenetiskt plinkande i bakgrunden, att nu var det minsann dags. Nu skulle jag få, och sen skulle de ta över hela mitt kejsardöme. Jag var verkligen nervös. Sister Wright stack sin dolk i mitt hjärta. Så nervös var jag, att jag hade hjärtat i halsgropen, och överlevde med nöd och näppe. Chopin spelade death metal och Friedrich målade en blixt medan jag för mitt liv lade benen på Jam Kuehemunds rygg och genom en ninja-manöver ben-kastade honom på Mr. Ister. Sen sprang jag ut hals över huvud. Friedrich målade regn och 90-tal.
Jag sprang och sprang, sprang genom den våta och mörka tunnelbanan, sprang tills köttet föll av och benen lossnade från sina fästen. Sen sprang jag lite till. Sen tog jag tåget ut ur landet. Jag hade inga pengar och inga kläder så efter att vi passerat Polen sparkade konduktören ut mig i Prag. Där fick jag gå på stan länge och väl och sälja min kropp. Gatuhörnen blev min arbetsplats och ensliga hotellrum med främmande människor mitt hem. Till sist hade jag tjänat ihop en rejäl hacka och kunde köpa vatten för att släcka min brinnande törst och kläder för att täcka mitt blottade bröst. Jag köpte även öl och en tågbiljett hem.
Trodde jag, men tåget gick åt fel håll. Jag hamnade i Budapest. Alla blev arga och glada över att se mig, men jag förstod inte ett ord av vad de sa. Efter många brustna hjärtan och bruna stjärtar lyckades jag ta in på ett fem-stjärnigt vandrarhem, tre kilometer söderut. Det ägdes av en siamesisk trilling med tre huvuden. Kostade en dyr peng att bo där, men det hostade jag upp. Jag sprutade även lite blod i hans öga från mitt öppna knivsår men det fick gå. Jag lade mig i en säng och sov som jag aldrig hade sovit förut. På mage.
När jag vaknade bodde jag i en stad i Rumänien vid namn Cluj. Jag hade fru och tre barn och de snackade alla rumänska och jag förstod inte ett ord av vad de sa. Jag frågade min fru om alltihop hade varit en hemsk dröm, men då blev hon så full av hjärtesorg att hon drog sin sista suck. Inte blev det bättre av att jag inte förstod vad jag själv precis hade sagt heller. Barnen satt på soffan och grät. Friedrich målade ett dött träd och Chopin spelade elegi. Jag sa till min avkomma, att nu har vi allt satt vår sista potatis. De frågade mig om vi skulle träffa mamma på de sälla jaktmarkerna, och jag sa att det skulle vi. Det var förstås en lögn, men jag hade inte hjärta att säga det till dem. Inte hjärna heller, för jag förstod ju inte språket. En hemlig ninja hoppade in genom en öppen fönsterruta och högg av våra huvuden och vi gick hädan. Sen stack han svärdet i Mr. Ister.
Tre röda sekunder senare låg både Mr. Ister, Sister Wright och Jam Kuehnemund i svåra våndor, skadade av sina egna dolkar. Jag sa till dem att så lätt tar ni inte över mitt kejsardöme, ty riket är mitt, och makten i evighet, amen. Sen ringde jag en ambulans och gick in till Chopin och Caspar David Friedrich. Friedrich hade precis blivit färdig med sin väggmålning. Visserligen har han världsrekord i att måla snabbt, men hans motiv har jag alltid funnit en aning tvetydiga. Tydligen hade han illustrerat en konstigt saga där jag hade huvudrollen.
Chopin spelade upp en mazurka och Friedrich hoppade runt i en lustiger dans till musiken. Och allt var lungt och frid när natten återigen grydde så sakteliga.
Classic blog: Balladen om Bilbo Svensson 2006
Original från nov 2006: "Balladen om Bilbo Svensson 2006"
Detta är en fruktansvärd ballad som jag hittade på befläckat papper då jag grävde efter guld i grannens rabatt. Det är min teori att den är skriven som ett oheligt samarbete mellan Gustav Vasa, Bellman och Robinson-Jesus. Så här går den:
Ahem.
BALLADEN OM BILBO SVENSSON
- skitfin kultur och sånt
Djupt nere i skogen bodde
en sorgsen gubbe som trodde
att den bästa i världen var
hans kära och mycket gamla far.
Bilbo hette denne gubbe
som ibland låg på en stubbe.
På denna stubbe där han låg
lång och underlig, när han såg
en söt dam ifrån Smygehuk
som tycktes fika på en duk.
Bilbo kände han dog sånär,
sade: "Ack jag tror jag är kär".
Bilbo gick hem, kär och galen,
till far som nog satt i svalen,
tog en smörgås och bet en bit
slutade tvärt; det smakade skit.
Fadern talade till sonen:
"Lägg ifrån dig telefonen,
gå ut på stan och få ett fuck,
ty nu drar jag min sista suck."
Pappan dog under svåra kval,
kvar med Bilbo blev blott ett skal.
Och från skogen sprang Bilbo ut,
in till stan för att få ett skjut.
Eller i alla fall litet knark
(hans diet bestod mest av bark),
men av sånt blev det inget bruk;
han såg flickan från Smygehuk.
Hon gick där så fint, hand i hand,
med en ung herre utan tand.
"Oh nej", klagade Bilbo tvärt,
"ikväll får jag mig ingen stjärt."
"I alla fall inte hennes.
I mina ögon det brännes,
vad är det för något - mitt hår?
O ve, jag tror det är en tår!"
Bilbo han grät och bölade,
allt medan paret knölade
till lakanen i deras säng,
genom älskog och allmänt kläng.
Så gick den sorgsne till sitt hem,
och ristade djupt i sin lem,
en dikt skriven av hans fader,
sen dog han för han fick spader:
"A mighty pain to love it is,
And 'tis a pain that pain to miss;
But of all pains, the greatest pain
It is to love, but love in vain."
DASS ÄNDE
Ja, som ni säkert förstår avled jag strax efter att ha läst detta verk av ren ondska. Satan kom upp från Helvetet och förgafflade mig med sin högaffel. Eller tjyva som vi säger häromkring. Jag vet inte riktigt vem det var som bestämde att Satan skulle vara underjordens onde jordbrukare. God afton, sov gott, och låt inte sängkrypen sätta en fot i din röv.
Classic blog: I godan ro
Original från juli 2005: "I godan ro"
Jag sitter här i godan ro och tänker ut hur man på effektivaste sätt kan överta herraväldet över Jorden, och bli härskare... alltså... typ över Jorden och så. Men i dag ska jag berätta om den gång då tre rövare försökte fördumma sig inför en folkmassa.
Det hela utspelade sig för vad som verkar vara en halv evighet, men som i själva verket är bara en fjärdedels evighet sen. Det var i den där staden som heter Surköping (ligger bredvid Storköping och Vettlösa). Tre tokiga rövare i lustiga kavajer satte kurs mot staden då de fått höra att där fanns det gods att röva och rövar att räda (fast det var lite mer information än de behövde för de hade aldrig provat på rövarädning förut och visste faktiskt inte alls vad det kunde vara). I skydd av mörket tågade de in i staden som tre lok rullandes sida vid sida. Den i mitten hade de aningen släpandes efter, eftersom han var lite fläskigare än de andra.
Hursomhelst kom de in på stadens förtjusande lilla torg som var alldeles kolsvart på grund av att det var natt. Dessutom var det helt tomt på torget och det enda som hördes var ett litet sus från ett hus. Alla tre rövarna undrade vad detta mystiska sus kunde komma sig. De sket i det och fortsatte med ont uppsåt att försiktigt bryta sig in i alla andra hus de kunde se (vilket inte var så många för det var ju beckmörkt). Men tillslut kom de tillbaka till huset som susade så mystiskt. Tvångstankar som de hade, var de tvungna att bryta sig in i även detta hus. Men den fläskige av dem var lite orolig, ty han fruktade att suset kan var en fettsug på tomgång. De andra såg sig nödda att prygla honom en aning för dessa dumheter, varpå de rövaraktigt fortsatte in i det digra huset med suset.
Ack så olyckligt att de hade valt just detta hus att utföra sitt dåd på. Suset var förvisso inte det från en fettlös sug, men det var ju något ännu vedervärdigare. Det var ett mardrömsmonster! Det mystiska sugande ljudet tyckes komma från monstrets mun, eller kanske lite längre ner. I vilket fall tycke sig den rundaste av dem höra vidundret yttra orden "Oohhh vilken fetis du är! Kom så ska jag suga ditt fett!". Fläskberget skrek och flydde ut genom närmsta fönster.
De andra stod kvar, ty de hade inte hört något eller sett något av vad som inträffat, förutom att deras tunga kumpan kastat sig ut genom ett fönster. Den ena av dem frågade den andra vad detta skulle betyda. Då tedde det sig plötsligt som om det susande ljudet nu kom från kumpanens egen mun. Kumpanens käftar öppnades med ett gnisslande ljud och från avgrunden tyckes orden komma: "Vaaarför tar du mitt heeemm?!". Rövaren stirrade på denna hemska bests tomma ögon och slängde sig efter den fete brottslingen.
Detta var förbryllande enligt den kvarvarande rövaren som inte förstod varför hans båda kompanjoner hoppat ut genom fönstret. Och varför kom det där susande ljudet nu från sängen på andra sidan rummet? Hade det inte precis kommit från garderoben? Rövaren gick fram till sängen. Det susande ljudet verkade te sig ihåligare och ihåligare för varje steg han tog.
Till de båda rövarnas förvåning flög en skrikande rövare ut genom det fönster de själva tagit sin tillflykt ur. Förstenade av skräck och förvåning, dånade de alla tre. De låg kvar på marken tills att det blev dag. Då kom nämligen en sketen bonne och slängde en hink gresaskit på den feta rövaren. Den ena av de andra två sparkade han på käften och den sista fick en getakyss (av en blöt get).
"Högst otrevligt" ansåg berget av fett. De andra rövarna instämnde i detta. Tyvärr hade nu en större skara folk samlat sig kring uppståndelsen. De slängde hemska ord över de stackars rövarna. De visste ju att det enda som kunde rädda dem nu var deras osedvanliga känsla för humor. De försökte sig till att dra en vits för folkskaran, men det gick inte för att folket i Surköping är långvida känt för att tro att humor är sånt där skamligt man gör två och två bakom lyckta dörrar och fördragna gardiner sent på lördagskvällen efter de adertonet obligatoriska lördagssnapsarna. Vitsen tycktes med andra ord vara osedvanligt oförskämd och den ene o-fete rövaren fick en sko slängd på sig. Den fläskige fick en illa stinkande sur socke i munnen då han tänkte yttra ett par väl valda ord.
Med svansarna mellan varandras ben snubblade de tre sargade och skrämda rövarna ut ur staden och tillbaka till den by de kommit från; byn Berthult bredvid berget Bengåsa. Där levde de ett antal år total avskildhet och tordes inte berätta för någon vad de hade råkat ut för på sin resa till Surköping. Sen dog de av stor ålder (den fete dog faktiskt av stor vikt, men samtidigt som de andra två).
Ja, och då var det slut för idag. Berättelsen är helt sann. Bara att göra lite efterforskningar. Jag har inte behövt göra det, för jag bevittnade ju det hela. Men det finns säkert någon annan som gjort det. Och har han inte gjort det så kan han för min del äta sin egen skit.
Må så gott!
Classic blog: Potatismoseboken
Original från nov. 2006: "Potatismoseboken"
"En gudstjänst gör ju ingen glad", som Baloo säger. Detta fruktansvärda avgrundsmonster till djungelbjörn har helt rätt och därför ska jag även idag nedteckna en gudstjänst, för jag tycker att alla som läser detta förtjänar det. Ni behöver lära er lite sedelärande läror och frukta gudarna.
Först blir det högläsning ur Andra Potatismoseboken, kapitel 4.
Potatismoses sade till den brinnande busken: "Men herregud, tänk om de icke tror mig och säger att att Herren inte har uppenbarat sig för mig!"
Herren/busken sade: "Du håller i en stav, kasta den på marken!"
Potatismoses gjorde så, och staven förvandlades till en orm. Han blev mycket rädd, men Herren sa åt honom att plocka upp ormen i svansen. Potatismoses gjorde detta, och ormen förvandlades tillbaka till en trästav. Han utbrast:
"Jag ropar högt utav upprymdhet och förundran, så himla häftigt!"
Herren sade åt Potatismoses att nu bege sig hemåt, och säga till den där Farao Fy III att släppa ut hans folk ur landet, annars skulle de få se på andra bullar än de däringa äckliga de var vana vid.
Potatismoses gick hem till sin bror och berättade allt och ville ha med honom till Faraos hov. Brodern sade: "Så, du såg en brinnande buske, tyckte att du hörde Guds röst genom den, och en trästav du höll i handen förvandlades till en orm, men när du tog upp den var det inte en orm utan en stav? Käre broder, jag tror att du andades in litet för stora mängder utav buskens rök."
Potatismoses: "Det skites samma saker, kom nu käre broder, till Faraos hem och hus och rum och källare och vind!"
Och motvilligt klev brodern efter sin broder och de gick båda till Faraos hemvist. (Potatismoses var ju som tidigare nämnt i föregående kapitel, litet utav Faraos kompis.)
Väl där, hälsades de välkomna av Farao Fy själv. Han sa:
"Hej där, du Potatismoses, vem är det som står bredvid dig och gräver i sina byxor?"
Potatismoses bror svarade: "Det är jag, Potatismoses hemlige bror, Rotmoses. Vi har samma biologiska far, Chokladmousses."
Farao blev litet förvånad och sa: "Chokladmousses Eriksson, den store poeten? Högst härligt! Men vad vill ni egentligen?"
Potatismoses tog till orda: "Vi vill att du, käre Fy-Farao, släpper ut vårat folk ur Egypten, annars... (eh hur var det nu)... bakar vi bullar som är gamla och äckliga. Kolla nu när jag kastar min stav på marken!"
Han slängde sin stav på marken. Farao tog till orda:
"Jaså, ja, jag ska be mina vakter att plocka upp den åt dig, käre Potatismoses. Eftersom ditt folk består av dig och din bror, vad jag vet, och det i denna historia inte finns någon gud som kan göra mitt hjärta hårt, så kan ni få gå, men ska ni inte först se vad som försiggår i min senaste pyramids källare?"
Rotmoses sade: "Det vi vet redan. Det står ju hieroglyfer att läsa i vartenda hörn, att det är din nya film som spelas in där."
Farao sade: "Jovisst, men det är inte vilken film som helst, det är 'Nu tar jag dig i röven din gamla egyptier 2'! Uppföljaren till min första stora succé!"
Potatismoses inflikade: "O du är så stor Farao. Och då menar jag inte din gigantiska penis utan dina filmskapartalanger."
Farao: "Tack ska du ha du. Men säg, Potatismoses, följe med här ner i pyramiden innan du går, jag tror vi kan få användning av din stav."
"Får även jag följa med?", frågade Rotmoses, men Farao sade:
"Nej, dock kan du få komma så mycket du vill i Kleopatra Bergman och hennes gripande drama 'Sjunde Inseglet', som just nu filmas i Cheopspyramiden, där borta."
Så sägs det i Bibblan och det är makten och härligheten, i evighet, amen!
Gudstjänsten fortsätter nu med Psalm nummer trettiotvåhundratjugoett, skriven av B.S. Boch, översatt av Ragnar Snigel, och till melodi av "Bä Bä Vita Lamm". Vi reser oss upp och står, ty det är en sån där viktig psalm som man inte bara får låtsas sjunga med i:
O Gud, kära du, vill du bli min fru?
"Nej, nej, vill jag ej, du är ingen tjej"
Om jag skär min snopp,
tar du då min kropp
i röven rätt hårt, och stoppar in en propp?
"Ja ja, kan jag väl, bara du är snäll
håll nu käften din, och sluta dricka gin."
Gud, vad du är schysst,
och nu vill jag bli kysst,
i röven rätt hårt, och sen ska jag va tyst!
Nu kan ni sätta er ner igen, om ni törs. Gud finns ju som ni alla vet, överallt! Han ser när ni sitter på toan, ja även du, Johan! Så det är bäst ni torkar rent, annars blir det helvetet. Ett rent helvete, rent utav. Eller ja, ett skitigt rättare sagt. För att avsluta gudstjänsten, säger vi dagens bön, "Fader Schmader":
Fader Vår, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Jag vill bli stor och stark,
och bruka mycket knark.
Blinka lilla stjärna.
Amen!
Nu är gudstjänsten slut, gå och dränk er. Pitala litet pengar på vägen ut, tack. Gud vare med eder och vände sitt ansikte emot eder när ni minnest anare det.
Classic blog: Vita bergen
När jag var liten bodde det en man på andra sidan skogen. Han brukade ofta undra varför jag, som var så ung, tvunget skulle komma till honom och inte låta honom dö i frid. Jag kommer fortfarande ihåg vad jag sa, jag sa: "Nej, ty det är ännu inte din tid att dö. Jag låter dig inte dö förrän det är din tid." En dag var jag förkyld och stannade hemma och sov hela dagen, då var det mannens tid att dö, för han dog då. Jag frågade mamma: "Mamma, mamma, varför dog den gamla mannen?" och hon sa: "En björn slet ut hans långtarm..." Och jag såg björnen gå utanför vårt fönster, tuggandes på någon långt och sladdrigt.
För så är det med björnar, de smyger runt i skogen, och när man minst anar det hoppar de fram och dödar en. Det kan hända när som helst och var som helst, man kan vara och shoppa hårmedel till sina tonåriga barn som sitter hemma och skriker för de tror deras hår faller av om de inte får rätt färg, vilket oftast brukar vara svart eller röd. Det är lite konstigt hur populär svart hårfärg är bland de unga. Oftast brukar de som väljer svart vilja ha sin egen stil, men varför väljer de då alla just svart? Då ser ju alla precis likadana ut. Det är inte en egen stil, det är ju samma stil som alla andra som vill vara annorlunda har. Det är lite konstigt. Hur som helst, man går där och plockar ner balsam och schampo och hårfärgningsmedel i sin korg. Fast man har ju inte en korg kommer man på, för man glömde den vid ingången, och då måste man lägga tillbaks alltihop igen och gå och hämta en korg. Men förstås, någon har tagit den sista så de är alla slut, och tänker man "Fuck this", och går hem till sina ungar som sitter och spelar på ett PlayStation som de lånat från sina rika vänner. "Blinka Lilla Stjärna" spelar de.
"Mamma, mamma", ropar de, "var är vårat skit för håret?" och man är tvungen att säga att "nej, jag sket i det för det var så fullt med folk" och barnen skriker och stampar i marken så hårt att de tappar vartenda hårstrå på kroppen och blir helt flintskalliga, ungefär som George Bush. Alltså den senaste George Bush, inte hans pappa då. Inte för att han är flintskallig eller stampar i backen, för han får ju alltid som han vill, herregud han är ju president över Amerikas FS, världens sista stormakt, han behöver inte stampa, han tappar nog håret tids nog ändå. Ja, George Bush var i alla fall på besök i England, hos drottning Elizabeth, den engelska drottningen. Han frågade henne hur hon kunde ha en så välfungerande och smart regering, och hon sa att hon alltid ställde en fråga till alla i regeringen för att se så att de var kloka nog. Hon ropade in Tony Blair för att demonstrera, och han kom på stört.
"Dina föräldrar har ett barn, och det är inte din syster och inte din bror, vem är det?" sa hon.
"Det är jag", sa Tony Blair utan att tveka.
George Bush var förundrad och tog med sig denna nya kunskap tillbaks till Vita Huset där han tänkte pröva detta. Han ställde frågan till Dick Cheney, men han visste inte och gick runt och frågade alla andra i Vita Huset. Ingen kunde svaret. Till slut träffade han på Colin Powell på toan, och frågade om han hans föräldrar hade ett barn och det inte var hans syster eller bror, vem var det då?
"Det är ju jag", förstod Colin Powell.
Dick Cheney gick tillbaks till George Bush och sa: "Det är Colin Powell!"
Men då sa George Bush: "Nej, är du dum, det är Tony Blair!"
Och det där var sant, förresten. Det hände verkligen. Baserat på en verklig händelse. Jag menar, självklart pratar inte George Bush svenska, han sa egentligen, med Texan accent: "No you moron, its Tony Blair!". Ni ser att George Bush glömde apostrofen i "it's", det är för att han kan inte riktigt prata engelska heller. Men i alla fall, man får skicka iväg sina barn till skolan, även fast de inte har något hår. Men det finns en stor fördel med det, för vanligtvis blir man mobbad för man har fel sorts hår, man kanske inte har rätt nyans svart färg i det, eller alldeles för fel lugg, och då kommer de andra och försöker mobba en genom att dra i håret. Men vad händer om de försöker dra i ens hår om man inte har något? De går upp och sträcker ut sin hand för att greppa tag i håret, men "oh!" det är inte där! Och medan de är helt förvånade kan man passa på att springa undan till städskrubben och sätta en mops på huvudet. För det står en mops i städskrubben, det var den förra städerskan som glömde kvar sin lilla mops därinne, så den blir jätteglad av att man tar ut den och sätter på sitt huvud. Mopsar är mysko hundar egentligen, de är små, och har såna där näsor som ser ut som de nyss har krockat med något stort i ganska hög fart. Andra hundar kan också se ut så, men de har ju nosar och det är inte lika konstigt, men mopsar de har näsor. Luktar väldigt konstigt.
Så man tar sin mops på huvudet, och går tillbaks till mobben som försökte dra i ens hår som man inte hade, och sen är man plötsligt helt okej och får vara med alla de tuffa tonåringarna. Det blir värre när man kommer hem igen, och farsan har kommit hem från sitt arbete ute på en oljerigg, trött och arg, och han säger: "Ungfan, vad har du en mops på huvudet för?" Och det kan verkligen vara lite svårt att förklara sådär. Förmodligen säger man bara nåt i stil med att "nae, jag märkte inte den, den måste hoppat dit nyss", och smyger upp på sitt rum, där hunden utan besvär kissar på varenda möbel och öppet golv man har. Då måste man gå ner till affären och köpa en handduk, och ett koppel också, för man hade ju ingen hund innan, och den är S/M-utrustningen funkar egentligen inte så bra till annat än just det. Vad ska en tonåring med S/M-grejor till förresten? Det är ju helt galet. Man passar också på att köpa Digestive-kex när man är affären, och där vid kex-hyllan står en stor björn och så blir man död.
The End. Thank you, thank you very much.
Classic blog: I wish I was straight so I could get guys
PS. Kommentarer
Om du fått en idiotisk kommentar med denna eminenta men vilande experiment-blogg som avsändare så är det i själva verket en LÖGN! Lögner från en feg avskrädeshög maskerad som människa men som inte vågar stå ansvarig för vad den spyr ur sig.
Här på SWEN sysslar vi inte med sånt.
Faktum är att vi knappt kommenterar saker alls.
Och gör vi det så tro fan att vi i alla fall kan stava och använda korrekt versalisering.
Avskaffa kapitalismen.
Hej.
Vill du?
Det var en man som sade att han hade en grov banan mellan sina ben och undrade om det var någon av kvinnligt kön som ville ha den. Jag kan då säga att jag skulle åtminstone inte vilja ha en banan som någon förvarat mellan sina ben, särskilt inte en sån här varm dag, då mannen ifråga säkert hade svettats kopiöst. Hu så ohygieniskt. Nu tar vi en dikt istället!
En man med en kran
grov som en banan,
satt ner på stan
och ströp sin fasan.
Förbi kom en turk
som kastade en burk
på denna vilda skurk,
och tog sig en slurk
av den starkaste sprit
bränd utav skit
från en farlig bandit,
så fruktansvärt vit.
Mannen förskräcktes och dog
när turken blängde och log.
Och ut gick ett as från en krog
som hade sett alltihop och fått nog.
Detta var ett utdrag ur John Steinbecks berömda I Vildsvinets Skugga, som han fick Nobelpris för, 1962. Någon som ännu inte fått Nobelpriset är författaren och journalisten Pär McPerson. När vi läser hans texter kan vi förstå varför han heller aldrig kommer att få något pris:
O fädernesland!
Med guld i hand
Vi komma, vi komma,
från pepparkakeland.
Så gula, och fula,
vi äro alla tre,
kajalpenna runt ögonen,
och luggarna på sned.
O fädernesland!
Ett hål i min tand.
Min hatt är för bred
Min kalsong har en rand.
Vi gå över daggstänkta berg
Blommig falukorv
Isande märg
Och en hjärna av torv!
Ganska tydligt är att han bara samlar ett gäng ord till att bygga en litterär skräphög. Fuck you, Pär McPerson!
MFS: Licens att Döda
Mannen från SÄPO
Bättre än radio
Ska du komma hem till mig?
Vill du inte komma hem till mig?
Men du vill inte?
Men egentligen så vill du inte?
Var är du?
Varför är du i träningshallen?
Men kan du inte komma hem till mig?
Kan du inte vara med Stefan imorgon?
Det är lika bra jag slänger den när jag kommer hem.
Jag ska slänga bort den.
Så jag slipper se den.
Vad ska jag med en ordbok till? Jag är för dålig. Jag kommer aldrig lära mig engelska och jag kommer aldrig lära mig något. Jag ska hoppa av skolan.
Jag slänger bort den så jag slipper se den.
Du tycker väl det?
Men vi går hem till mig då.
Vi går hem till mig då.
Jag vill att vi går hem till mig.
Men jag vill att vi går hem till mig.
Vill du inte?
Jag vill att vi går hem till mig.
Jag är väl världens sämsta flickvän också.
Världens sämsta tjej.
Du tycker väl det?
Vill du att vi ska göra slut?
Vill du inte att vi ska vara?
Varför vet du inte?
Holy shit! Ibland kan man inte låta bli att höra de halva samtal som förs över telefon. Det blir som något poetiskt över dem. Det borde vara lag på att låta en höra den andra halvan också...
Nittiotalet är slut
Jag har under mina resor sett ganska mycket, och därför är det med glädje som jag kan meddela att nu är äntligen det fruktade 90-talet över. Det har dröjt sig kvar under många år i avlägsna delar av världen, så som exempelvis Bromölla, där det har orsakat mycket sorg och förtidig död. Det var bland annat en gammal flintskallig nazist som klev på bussen en dag och krävde att få åka till Lund, där han skulle köpa gurka. Busschauffören blev så nervös att ofantliga mängder av hans svett rann ner rakt i bussens motor, där det orsakade kortslutning och hela ekipaget gick i bitar. Nazisten kokade av ilska och det skvätte på nästan alla som fortfarande satt kvar, och dessa dog förstås av brännskador.
Men nu är det alltså slut. Detta vidriga årtionde som förde med sig så mycket obehag och slem. Så som det välkända musikbandet Nirvana, som har förstört rockindustrin för många år framöver genom att bana väg för emorock och dödspop. För de som inte vet, så är "emorock" sån där utländsk musik ni säkert hört på radio, och "dödspop" är en speciell sorts musik där de som sjunger låter som det välkända och blå Kakmonstret från barnprogrammet Sesam. Förhoppningsvis kan vi nu lämna denna mörka gränd i mänsklighetens musikaliska historia och fortsätta framåt mot nya fantastiska horisonter.
Vad kan vi då förvänta oss av framtiden? Personligen tror jag att vi snart kommer att befinna oss i något som kommer att kallas "10-talet", som kommer att karaktäriseras av ett ökat inflytande av internationella makter, exempelvis USA. Man kan tänka sig att människor självmant väljer att ta på sig kläder med text på. Texten kan säga saker som "USC" och "I <3 NY", för att visa att den som bär dessa kläder minsann kan förstå utländska. Efter detta kommer möjligtvis att det så kallade "30-talet" att infinna sig. Detta kommer bli känt som "mellankrigstiden", och allt kommer vara ganska svartvitt med starka kontraster och skuggor. Det mesta kommer att utspelas i Chicago, där gangstrarna bor. Jag har tagit ett fotografi över hur jag tror att det kan komma att se ut:
Dagens Ros
För länge, länge sen skrev människor något som kallades dagböcker. Dessa var personliga och hemskt hemliga. Jag har förstås kommit över ett par stycken av dessa, och i dem kunde man läsa saker som:
Idag träffade jag [insert name] igen. Det är fruktansvärt att jag inte kan berätta för henne hur underbar hon är, men hon är ju fortfarande med honom så det går inte. De kommer nog alltid vara ett par. Tänk om man kunde få träffa någon sån. Någon som man kan vara med i en hel massa år utan att tröttna, och utan att personen i fråga tröttnar på en. Hon skulle nog kunna vara en person som man aldrig tröttnar på. Fast hon skulle nog tröttna på mig, tror jag. Å andra sidan vet man ju inte, hon kan ju vara alldeles dötrist och långtråkig, och och dötrist och... Eller inte. Suck.
Sådant skrev folk i sina dagböcker. Idag skriver istället folk sådana här saker i så kallade bloggar, och det är öppet för vem som helst att komma in och läsa. Tänk, exempelvis, om personen som den som skrivit ovanstående citat skriver om, skulle komma och läsa vad den här personen tycker om den andra personen. Det skulle i så fall bli obehagligt nästa gång de möts. De kommer stå där och vrida på fötterna och säga "Jorå, såatteh..." Den första personen skulle kanske i hemlighet hoppas att den andra personen skulle läsa det hela, så att någonting skulle hända mellan dem, men ärligt talat, hur ofta händer det? Antalet gånger som något sådant hänt, i hela världshistorien, borde kunna räknas på fingrarna. I alla fall på några fingrar. Det har nog hänt färre än hundra gånger i alla fall. Så det så.
Men så ligger det alltså till. Verkar som att folk till och med aktivt uppmuntrar andra till att beskåda deras innersta hemligheter. Jag har fått åtskilliga reklamutskick där jag uppmanas läsa både det ena och det andra. Konstigt.
Dagens ros går i alla fall till Benga Blåberg. Världens bästa DJ.