Swen

När jag var liten bodde det en man på andra sidan skogen. Han brukade ofta undra varför jag, som var så ung, tvunget skulle komma till honom och inte låta honom dö i frid. Jag kommer fortfarande ihåg vad jag sa, jag sa: "Nej, ty det är ännu inte din tid att dö. Jag låter dig inte dö förrän det är din tid." En dag var jag förkyld och stannade hemma och sov hela dagen, då var det mannens tid att dö, för han dog då. Jag frågade mamma: "Mamma, mamma, varför dog den gamla mannen?" och hon sa: "En björn slet ut hans långtarm..." Och jag såg björnen gå utanför vårt fönster, tuggandes på någon långt och sladdrigt.

För så är det med björnar, de smyger runt i skogen, och när man minst anar det hoppar de fram och dödar en. Det kan hända när som helst och var som helst, man kan vara och shoppa hårmedel till sina tonåriga barn som sitter hemma och skriker för de tror deras hår faller av om de inte får rätt färg, vilket oftast brukar vara svart eller röd. Det är lite konstigt hur populär svart hårfärg är bland de unga. Oftast brukar de som väljer svart vilja ha sin egen stil, men varför väljer de då alla just svart? Då ser ju alla precis likadana ut. Det är inte en egen stil, det är ju samma stil som alla andra som vill vara annorlunda har. Det är lite konstigt. Hur som helst, man går där och plockar ner balsam och schampo och hårfärgningsmedel i sin korg. Fast man har ju inte en korg kommer man på, för man glömde den vid ingången, och då måste man lägga tillbaks alltihop igen och gå och hämta en korg. Men förstås, någon har tagit den sista så de är alla slut, och tänker man "Fuck this", och går hem till sina ungar som sitter och spelar på ett PlayStation som de lånat från sina rika vänner. "Blinka Lilla Stjärna" spelar de.

"Mamma, mamma", ropar de, "var är vårat skit för håret?" och man är tvungen att säga att "nej, jag sket i det för det var så fullt med folk" och barnen skriker och stampar i marken så hårt att de tappar vartenda hårstrå på kroppen och blir helt flintskalliga, ungefär som George Bush. Alltså den senaste George Bush, inte hans pappa då. Inte för att han är flintskallig eller stampar i backen, för han får ju alltid som han vill, herregud han är ju president över Amerikas FS, världens sista stormakt, han behöver inte stampa, han tappar nog håret tids nog ändå. Ja, George Bush var i alla fall på besök i England, hos drottning Elizabeth, den engelska drottningen. Han frågade henne hur hon kunde ha en så välfungerande och smart regering, och hon sa att hon alltid ställde en fråga till alla i regeringen för att se så att de var kloka nog. Hon ropade in Tony Blair för att demonstrera, och han kom på stört.
"Dina föräldrar har ett barn, och det är inte din syster och inte din bror, vem är det?" sa hon.
"Det är jag", sa Tony Blair utan att tveka.

George Bush var förundrad och tog med sig denna nya kunskap tillbaks till Vita Huset där han tänkte pröva detta. Han ställde frågan till Dick Cheney, men han visste inte och gick runt och frågade alla andra i Vita Huset. Ingen kunde svaret. Till slut träffade han på Colin Powell på toan, och frågade om han hans föräldrar hade ett barn och det inte var hans syster eller bror, vem var det då?
"Det är ju jag", förstod Colin Powell.
Dick Cheney gick tillbaks till George Bush och sa: "Det är Colin Powell!"
Men då sa George Bush: "Nej, är du dum, det är Tony Blair!"

Och det där var sant, förresten. Det hände verkligen. Baserat på en verklig händelse. Jag menar, självklart pratar inte George Bush svenska, han sa egentligen, med Texan accent: "No you moron, its Tony Blair!". Ni ser att George Bush glömde apostrofen i "it's", det är för att han kan inte riktigt prata engelska heller. Men i alla fall, man får skicka iväg sina barn till skolan, även fast de inte har något hår. Men det finns en stor fördel med det, för vanligtvis blir man mobbad för man har fel sorts hår, man kanske inte har rätt nyans svart färg i det, eller alldeles för fel lugg, och då kommer de andra och försöker mobba en genom att dra i håret. Men vad händer om de försöker dra i ens hår om man inte har något? De går upp och sträcker ut sin hand för att greppa tag i håret, men "oh!" det är inte där! Och medan de är helt förvånade kan man passa på att springa undan till städskrubben och sätta en mops på huvudet. För det står en mops i städskrubben, det var den förra städerskan som glömde kvar sin lilla mops därinne, så den blir jätteglad av att man tar ut den och sätter på sitt huvud. Mopsar är mysko hundar egentligen, de är små, och har såna där näsor som ser ut som de nyss har krockat med något stort i ganska hög fart. Andra hundar kan också se ut så, men de har ju nosar och det är inte lika konstigt, men mopsar de har näsor. Luktar väldigt konstigt.

Så man tar sin mops på huvudet, och går tillbaks till mobben som försökte dra i ens hår som man inte hade, och sen är man plötsligt helt okej och får vara med alla de tuffa tonåringarna. Det blir värre när man kommer hem igen, och farsan har kommit hem från sitt arbete ute på en oljerigg, trött och arg, och han säger: "Ungfan, vad har du en mops på huvudet för?" Och det kan verkligen vara lite svårt att förklara sådär. Förmodligen säger man bara nåt i stil med att "nae, jag märkte inte den, den måste hoppat dit nyss", och smyger upp på sitt rum, där hunden utan besvär kissar på varenda möbel och öppet golv man har. Då måste man gå ner till affären och köpa en handduk, och ett koppel också, för man hade ju ingen hund innan, och den är S/M-utrustningen funkar egentligen inte så bra till annat än just det. Vad ska en tonåring med S/M-grejor till förresten? Det är ju helt galet. Man passar också på att köpa Digestive-kex när man är affären, och där vid kex-hyllan står en stor björn och så blir man död.

The End. Thank you, thank you very much.