Swen

Original från sep, 2007: "Nattens gryning"

Eller Dawn of the Night som man kan säga om man är emo. Det är inte jag men jag säger det ändå. Dawn of the Night. Det låter bra, har en mystisk tvetydighet. Lite som morotskompott, snowboard och double penetration.

Idag fick jag besök av tre märkliga människor. De hette Mr. Ister och Sister Wright, och hade även ett barn med sig som de kallade för Jam Kuehnemund. När jag frågade vad de ville mig fick jag veta att de hade kommit långväga ifrån för att sticka dolken i mitt blottade bröst. De hade konspirerat sig mot mig ända sen i mars nämligen, och planerat det hela mycket noga och hårt. Jag fick beskåda deras dolkar innan de skulle skrida till verket, och det var förvisso kniviga mästerverk. De var alla identiska, med silverglänsande blad i nysmidet 18-8-stål och grönaktiga handtag i jade och onyx. En safir satt i slutet av handtaget. Jag påpekade att det var allt som att klippa grisen, att köpa så dyra dolkar och komma så långväga ifrån för att döda ihjäl mig; mycket väsen för lite ull.

Chopin satte återigen igång med sitt eviga spelande på mitt piano; den här gången var det visst någon slags bolero. Caspar David Friedrich målade om väggen, det skulle visst bli någon slags romantisk fresk eller nåt, jag lyssnade inte så noga. Den där Friedrich blev inte riktigt som han skulle, men han är som han är. Han gillar att måla fullmånar och människor som begrundar naturens landskap. En gång målade han en bild där någon begrundande hans egna naturligheter. Det var en märklig blandning av självporträtt, fan-fiction och ångest. Och porr, definitivt pornografi.

Mr. Ister berättade för mig, med Chopin frenetiskt plinkande i bakgrunden, att nu var det minsann dags. Nu skulle jag få, och sen skulle de ta över hela mitt kejsardöme. Jag var verkligen nervös. Sister Wright stack sin dolk i mitt hjärta. Så nervös var jag, att jag hade hjärtat i halsgropen, och överlevde med nöd och näppe. Chopin spelade death metal och Friedrich målade en blixt medan jag för mitt liv lade benen på Jam Kuehemunds rygg och genom en ninja-manöver ben-kastade honom på Mr. Ister. Sen sprang jag ut hals över huvud. Friedrich målade regn och 90-tal.

Jag sprang och sprang, sprang genom den våta och mörka tunnelbanan, sprang tills köttet föll av och benen lossnade från sina fästen. Sen sprang jag lite till. Sen tog jag tåget ut ur landet. Jag hade inga pengar och inga kläder så efter att vi passerat Polen sparkade konduktören ut mig i Prag. Där fick jag gå på stan länge och väl och sälja min kropp. Gatuhörnen blev min arbetsplats och ensliga hotellrum med främmande människor mitt hem. Till sist hade jag tjänat ihop en rejäl hacka och kunde köpa vatten för att släcka min brinnande törst och kläder för att täcka mitt blottade bröst. Jag köpte även öl och en tågbiljett hem.

Trodde jag, men tåget gick åt fel håll. Jag hamnade i Budapest. Alla blev arga och glada över att se mig, men jag förstod inte ett ord av vad de sa. Efter många brustna hjärtan och bruna stjärtar lyckades jag ta in på ett fem-stjärnigt vandrarhem, tre kilometer söderut. Det ägdes av en siamesisk trilling med tre huvuden. Kostade en dyr peng att bo där, men det hostade jag upp. Jag sprutade även lite blod i hans öga från mitt öppna knivsår men det fick gå. Jag lade mig i en säng och sov som jag aldrig hade sovit förut. På mage.

När jag vaknade bodde jag i en stad i Rumänien vid namn Cluj. Jag hade fru och tre barn och de snackade alla rumänska och jag förstod inte ett ord av vad de sa. Jag frågade min fru om alltihop hade varit en hemsk dröm, men då blev hon så full av hjärtesorg att hon drog sin sista suck. Inte blev det bättre av att jag inte förstod vad jag själv precis hade sagt heller. Barnen satt på soffan och grät. Friedrich målade ett dött träd och Chopin spelade elegi. Jag sa till min avkomma, att nu har vi allt satt vår sista potatis. De frågade mig om vi skulle träffa mamma på de sälla jaktmarkerna, och jag sa att det skulle vi. Det var förstås en lögn, men jag hade inte hjärta att säga det till dem. Inte hjärna heller, för jag förstod ju inte språket. En hemlig ninja hoppade in genom en öppen fönsterruta och högg av våra huvuden och vi gick hädan. Sen stack han svärdet i Mr. Ister.

Tre röda sekunder senare låg både Mr. Ister, Sister Wright och Jam Kuehnemund i svåra våndor, skadade av sina egna dolkar. Jag sa till dem att så lätt tar ni inte över mitt kejsardöme, ty riket är mitt, och makten i evighet, amen. Sen ringde jag en ambulans och gick in till Chopin och Caspar David Friedrich. Friedrich hade precis blivit färdig med sin väggmålning. Visserligen har han världsrekord i att måla snabbt, men hans motiv har jag alltid funnit en aning tvetydiga. Tydligen hade han illustrerat en konstigt saga där jag hade huvudrollen.

Chopin spelade upp en mazurka och Friedrich hoppade runt i en lustiger dans till musiken. Och allt var lungt och frid när natten återigen grydde så sakteliga.